Vi vill med denna artikel berätta om integrationsenhetens arbete med kvotflyktingar – för att bredda förståelsen för hur det är att komma som nyanländ till Jakobstadsregionen och hur vi arbetar för att främja integrationen.

I artikeln har vi talat med integrationschef Anna Kotka-Bystedt, integrationshandledarna Annika Häger och Minna Fagge, samt koordinator för invandrarnas sysselsättning Ida Strandberg.

Bakgrund

Jakobstadsregionen tog emot sina första kvotflyktingar redan år 1989. År 2010 inleddes ett gemensamt integrationssamarbete mellan Jakobstad, Larsmo, Kronoby, Nykarleby och Pedersöre – med målet att arbeta med integration på ett helhetsbetonat sätt.

– I dagsläget har Jakobstadsregionen beredskap att ta emot 50 kvotflyktingar per år, berättar integrationschef Anna Kotka-Bystedt.

Vid integrationsenheten i Jakobstad arbetar vi med kvotflyktingar, familjeåterföreningar, asylsökande som beviljats uppehållstillstånd, nödfall samt personer med tillfälligt skydd som har hemkommun.

– En kvotflykting är en person som tvingats fly sitt hemland och rest till ett annat land där hen inte kan stanna permanent. UNHCR (United Nations High Comissioner for Refugees) väljer ut dessa personer för vidarebosättning i ett tredje land. Personer med tillfälligt skydd omfattar i nuläget främst dem som flyr kriget i Ukraina. Efter att de fått registrerad hemkommun omfattas de av kommunens tjänster, förklarar Kotka-Bystedt.

För närvarande har integrationsenheten omkring 300 kunder, som får intensiv handledning under de två första åren efter sin ankomst till regionen.

Förberedelser och den första tiden i Jakobstadsregionen

IntegrationshandledareAnnika Häger berättar:
– Före varje flyktingmottagning krävs noggrann planering. Kommunplatser ska fördelas, bostäder hittas och inredas – något som sker i samarbete med de lokala Röda Kors-avdelningarna och Snickeriet. Samtidigt förbereds ansökningar och myndighetsblanketter, och olika samarbetspartners informeras, såsom hälsovården, skolor, dagvård och vid behov även funktionshinderservicen.

Eftersom de nyanlända sällan har med sig mer än några personliga tillhörigheter, köps även basförnödenheter in till bostäderna.

– När kvotflyktingarna anländer tas de emot av oss integrationshandledare, berättar Minna Fagge, och fortsätter:
– Efter ofta långa och tröttsamma resor hålls den första kvällen enkel – med kort information via telefontolk. Under de följande dagarna får de lära sig hur det praktiska livet fungerar: hur man handlar mat (t.ex. väger frukt och hittar livsmedel som är nya för dem), använder tvättmaskinen, klär sig varmt i flera lager och bekantar sig med loppisar för att köpa kläder och annat nödvändigt.

Hälsoundersökningar ordnas, ID-kort, bankkonton och koder fixas. De nyanlända registreras vid sysselsättningstjänsterna för att få en individuell integrationsplan. Vägen till språkutbildning kan ta flera månader men är en viktig förutsättning för att kunna börja klara sig självständigt.

Vilket språk (finska eller svenska) våra integrationskunder väljer att lära sig är flyktingens personliga beslut, baserat på integrationshandledarnas information om Jakobstadsregionens språkliga särdrag och svenskans minoritetsställning i Finland. Under hela processen får de kontinuerlig handledning vid integrationsenheten, hembesök och besök till vår servicepunkt Integrationsporten.

Vägen mot arbetslivet

Målet är att integrationskunderna efter ungefär två år ska kunna leva självständigt i samhället – eventuellt med lättare stöd via Integrationsporten.
-Två år är en väldigt kort tid, för att hinna lära sig språket och allt nödvändigt men det är tiden vi har att jobba med, säger Fagge.

När språkkunskaperna når en fungerande nivå väljer vissa att studera vidare eller omskola sig, medan andra söker arbete direkt. Att hitta jobb utan goda språkkunskaper är ofta en utmaning i regionen, och därför uppmuntras alla att satsa på språkinlärningen.
–Samtidigt behöver vi komma ihåg att många integrationskunder har särskilda utmaningar – vissa är analfabeter, andra har funktionshinder eller trauman som gör vägen till arbetslivet längre, inflikar Kotka–Bystedt.

Vi uppmuntrar också våra kunder att delta i fritidsaktiviteter – det stärker delaktigheten, bygger nätverk och kan öppna dörrar till arbetslivet.

En vanlig missuppfattning är att invandrare inte skulle vilja arbeta. I verkligheten är motivationen ofta mycket stark.

– Vi vill uppmana arbetsgivare i regionen att ge våra invandrarkunder en chans – att visa mod och vilja att inkludera dem i det finländska arbetslivet, säger Ida Strandberg, koordinator för invandrarnas sysselsättning.